torsdag 23 juni 2011

Nej och hej!

Vet ni, jag vill inte blogga här. Hittar ingen bra balans mellan att vara hemlig och personlig så jag lägger av. Kanske återkommer i annan form. Min dotter är född, allt gick bra!

Kram
Mamma Hemlig!

lördag 14 maj 2011

Svullen, jovisst!

Hmm.. så här i efterhand kan man väl se mitt senaste inlägg som en föraning. Kanske var det därför jag inte blev så himla förvånad när barnmorskan på kontrollen häromdagen rynkade pannan över mitt blodtryck.

Det visade sig nämligen att jag har flera tecken på att det är en havandeskapsförgiftning på ingång. Jaha. Jag som skulle jobba en vecka till, sedan vila i två veckor och sedan för första gången komma igång med en förlossning på naturlig väg.

Chansen att det blir så är ganska liten nu. Fick visserligen åka hem och vila, men på måndag är det nya kontroller och om det inte händer något oväntat - som att alla värden plötsligt är bra - så är väl sannolikheten stor att de håller mig vilande tills vecka 37 är passerad och sedan sätter igång en förlossning.

Jaja, så länge skrutten därinne mår bra är det lugnt för mig, men det är svårt att inte bli nojig. Bland annat skickades jag ju hem med order att höra av mig om det blir mindre rörelse därinne, eller om jag får ont i huvudet. Hur lätt är det att avgöra egentligen, när man har så mycket tid att känna efter? På jobbet vet jag ungefär när och hur mycket det brukar kicka omkring, men nu har jag ju själv ett helt annat rörelsemönster och då är det inte så lätt att hålla koll ska ni veta. Och huvudet, värker det inte litegrann?

måndag 9 maj 2011

Prinskorvsfingrar

Mina fingrar känns plötsligt stela och konstiga, även om jag inte tycker de ser så svullna ut. Förlovnings- och vigselringarna åkte av för ganska länge sedan så jag har inget att mäta med men visst känns det som att jag börjar samla på mig vatten. Och ryggen värker. För att inte tala om fogarna.

32 dagar kvar säger räknaren till höger. Hoppas den tar i, i överkant!

onsdag 27 april 2011

Förberedelser

Har börjat fundera mer och mer på det här med förlossningen. Hur man vet att den är på gång.


När sonen föddes var omständigheterna lite speciella, och förlossningen skedde under väldigt kontrollerade former. Det vill säga sattes igång på sjukhuset och övervakades från första stund. Jag minns hur absurd känslan var, att sitta där och veta att nu är det dags - utan att känna någonting. Samtidigt kändes det ju väldigt tryggt och säkert. Jag visste att nu skulle vi inte komma från KK/BB utan bäbis. Totalt tog det ett knappt dygn (23 timmar och 15 minuter) från den första dosen igångsättningsgel till att sonen tittade ut. Värkarbetet satte igång ordentligt ungefär fem timmar efter igångsättningsstart och vattnet gick ytterligare åtta timmar efter det.

Men alltså. Om inget oväntat händer ska det sätta igång av sig själv den här gången, och på något sätt känns det lite som vi är förstagångsfödande igen. Både jag och maken funderar mycket på hur vi ska veta att det är dags, när vi ska ringa barnvakt och när vi ska åka in. Hur vet man liksom?

Det pratas om sammandragningar, pinvärkar och förvärkar. Om latensfas och jag vete katten. Jag kanske borde läsa på?

måndag 25 april 2011

Mer om delamning

Hoppas ni liksom jag haft en finfin påsk! Har funderat på en hel del inlägg som kommer framöver, men just nu vill jag bara länka till ett inlägg om delamning, ifall det är fler än jag som funderar på detta:


Sagogrynets inlägg om delamning hittar du här.

tisdag 19 april 2011

Och så var det amningen

Det är svårt att blogga om föräldraskap och graviditet utan att komma in på det. Bara de senaste dagarna har jag läst flera bloggare på ämnet, och jag tänker inte ta ställning för någon utan vill tipsa er som eventuellt hittat hit (någon?) om flera intressanta inlägg om flaskmatning ur flera synvinklar:

En annan sida, Sagogrynet och Enligt Ellen

Om flaskmatning, säger ni, men rubriken är "amningen". Jo, men de två går ju ganska hand i hand. Man helammar, delammar eller flaskmatar, och oavsett vad man väljer ska man vara medveten om att man kommer att få synpunkter på det.

Väljer och väljer förresten, det är inte alltid ett val.

För mig var det ett val, i alla fall, eftersom jag hade turen att kunna amma utan större problem när min son fötts. Visst tog det några veckor att få ordning på det, men jag slapp både smärta och andra besvär som kan uppstå (mjölkstockning). Däremot var jag ganska nojig över att ha för lite mjölk, vilket inte hjälptes av BVC:s vikthets. Visst är det bra att veta att barnet ökar i vikt, men nog har vi kommit längre än att tro att alla barn ska gå upp exakt lika mycket i exakt samma takt? Den här gången kommer jag inte att stirra mig blind på några kurvor.

Min BVC-sköterska var snabb med att föreslå ersättning (jag kunde inte pumpa), och visst försökte vi med det (vilka var vi att säga emot liksom, vi var ju nybörjare) men sonen var inte intresserad och trots att vi försökte med flaska då och då var han helt anti. Först när vi slutade amma blev flaskan godkänd, och nu är den något av hans tröst och snutte.

Jag är glad att jag helammade. Det kändes bra och det var smidigt och enkelt. MEN, och det finns ett men som gör mig mer tveksam till hur vi ska göra denna andra gång. Jag upplevde två stora problem. Det ena var att jag kände mig väldigt bunden, begränsad i min person. Jag kunde inte vara ifrån sonen mer än en-två timmar (vi ammade helt fritt och han åt gärna lite och ofta). Det andra var en följd av det första: min son och min man hade svårt att hitta trygghet hos varandra.

Man kan, som Sagogrynet i inlägget ovan, hävda att det är en kort tid i våra liv och att sonens bästa ska gå först. Men jag menar nog att sonens bästa är att ha en trygg relation med båda sina föräldrar från start och att en välmående mamma dessutom är betydligt trevligare än en som känner sig bunden, ofri och konstant trött.

Även när min man, efter ungefär halva föräldraledigheten, tog över huvudansvaret var jag sonens förstaperson. När jag kom hem från jobbet var det bröstet som gällde och pappan fick under lång tid finna sig i att han enbart dög när jag inte var i närheten. Det här fortsatte dessutom långt efter att amningen slutat, och jag tror egentligen att det är mammigheten som varit vårt största problem. Att vilja dela på ansvaret men inte kunna. Egentligen är det fortfarande så här, även om det blir bättre och bättre och min graviditet dessutom har tvingat oss att vara lite tuffa. Jag har måstat vila och sonen har fått lära sig att pappa duger.

Så. Vad får det här mig att dra för slutsatser? Att det är svårt. Först och främst.

Jag vill amma, men kanske gapar jag efter för mycket? Kanske går det inte att dela mellan bröst och flaska (tuttförvirring är ett ord som amningsfrämjare ofta drar upp)? Kanske måste ett spädbarn ha en "förstaperson" och blir det inte mamman så blir det pappan? Kanske kommer jag inte att våga chansa när barnet väl kommer, vi får se. En sak är i alla fall säker, och det är att jag kommer att lita mer på mig själv - och min man så klart - den här gången. Inte göra någonting för att det ska vara så, utan göra det för att vi tror att det är bäst för hela vår familj.

Därmed inte sagt att jag inte vill höra andras åsikter och erfarenheter. Allra helst hade jag velat höra om någon som klarat att dela mellan amning och flaska. Tipsa gärna om sådana bloggar, eller skicka det här inlägget till någon du vet har gjort det! Tack!

måndag 18 april 2011

Ta reda på kön?

När jag väntade sonen visste vi redan efter första ultraljudet att det var just en son vi väntade. Vi var överens om att vi ville veta, men märkte snart att vi hade tur som hade samma syn på det där. Många blir nästintill provocerade av att man tar reda på sitt väntade barns kön har jag förstått.

Jag har svårt att fatta det där, även om jag så klart respekterar varje enskild väntande förälders beslut. Svårast har jag för argumentet "det är ju den stora överraskningen". Som att det inte är ett tillräckligt mirakel när det kommer ut en frisk liten individ. Som att könet avgör något mer, något viktigt, för föräldrarna.

För på en nivå är det ju helt oviktigt. Oavsett om det är en pojke eller flicka som läggs upp på mitt bröst kommer det ju att ta många år innan jag får grepp om vad det är för individ jag fött.

Samtidigt kan man ju tänka helt tvärtom, att det måste vara viktigt för mig - jag som vill veta - och ju mer jag tänkt på det desto mer har jag fått erkänna att det på ett plan betyder mer än snopp eller snippa för mig. Det handlar om identifikation, om inlärda stereotyper som även inbitna feminister som jag dras med, och jag kan erkänna att jag hoppas på en liten flicka den här gången. Och jag kan inte riktigt ens för mig själv motivera varför. Jag tror att det har att göra med att jag någonstans tror att en flicka skulle bli mer lik mig. Att jag har bättre förståelse för en flickas förutsättningar och ja.. jag vet inte. Blir det en pojke blir jag naturligtvis också glad, och jag kommer att älska honom precis för den han är, men jag tycker att det är viktigt att erkänna de här tankarna för mig själv. Både för att det ger mig en större förståelse för mina känslor och tankar, dels för att jag tror att det är viktigt att erkänna de fördomar man har.