Ta reda på kön?

När jag väntade sonen visste vi redan efter första ultraljudet att det var just en son vi väntade. Vi var överens om att vi ville veta, men märkte snart att vi hade tur som hade samma syn på det där. Många blir nästintill provocerade av att man tar reda på sitt väntade barns kön har jag förstått.

Jag har svårt att fatta det där, även om jag så klart respekterar varje enskild väntande förälders beslut. Svårast har jag för argumentet "det är ju den stora överraskningen". Som att det inte är ett tillräckligt mirakel när det kommer ut en frisk liten individ. Som att könet avgör något mer, något viktigt, för föräldrarna.

För på en nivå är det ju helt oviktigt. Oavsett om det är en pojke eller flicka som läggs upp på mitt bröst kommer det ju att ta många år innan jag får grepp om vad det är för individ jag fött.

Samtidigt kan man ju tänka helt tvärtom, att det måste vara viktigt för mig - jag som vill veta - och ju mer jag tänkt på det desto mer har jag fått erkänna att det på ett plan betyder mer än snopp eller snippa för mig. Det handlar om identifikation, om inlärda stereotyper som även inbitna feminister som jag dras med, och jag kan erkänna att jag hoppas på en liten flicka den här gången. Och jag kan inte riktigt ens för mig själv motivera varför. Jag tror att det har att göra med att jag någonstans tror att en flicka skulle bli mer lik mig. Att jag har bättre förståelse för en flickas förutsättningar och ja.. jag vet inte. Blir det en pojke blir jag naturligtvis också glad, och jag kommer att älska honom precis för den han är, men jag tycker att det är viktigt att erkänna de här tankarna för mig själv. Både för att det ger mig en större förståelse för mina känslor och tankar, dels för att jag tror att det är viktigt att erkänna de fördomar man har.