Svullen, jovisst!

Hmm.. så här i efterhand kan man väl se mitt senaste inlägg som en föraning. Kanske var det därför jag inte blev så himla förvånad när barnmorskan på kontrollen häromdagen rynkade pannan över mitt blodtryck.

Det visade sig nämligen att jag har flera tecken på att det är en havandeskapsförgiftning på ingång. Jaha. Jag som skulle jobba en vecka till, sedan vila i två veckor och sedan för första gången komma igång med en förlossning på naturlig väg.

Chansen att det blir så är ganska liten nu. Fick visserligen åka hem och vila, men på måndag är det nya kontroller och om det inte händer något oväntat - som att alla värden plötsligt är bra - så är väl sannolikheten stor att de håller mig vilande tills vecka 37 är passerad och sedan sätter igång en förlossning.

Jaja, så länge skrutten därinne mår bra är det lugnt för mig, men det är svårt att inte bli nojig. Bland annat skickades jag ju hem med order att höra av mig om det blir mindre rörelse därinne, eller om jag får ont i huvudet. Hur lätt är det att avgöra egentligen, när man har så mycket tid att känna efter? På jobbet vet jag ungefär när och hur mycket det brukar kicka omkring, men nu har jag ju själv ett helt annat rörelsemönster och då är det inte så lätt att hålla koll ska ni veta. Och huvudet, värker det inte litegrann?

Förberedelser

Har börjat fundera mer och mer på det här med förlossningen. Hur man vet att den är på gång.


När sonen föddes var omständigheterna lite speciella, och förlossningen skedde under väldigt kontrollerade former. Det vill säga sattes igång på sjukhuset och övervakades från första stund. Jag minns hur absurd känslan var, att sitta där och veta att nu är det dags - utan att känna någonting. Samtidigt kändes det ju väldigt tryggt och säkert. Jag visste att nu skulle vi inte komma från KK/BB utan bäbis. Totalt tog det ett knappt dygn (23 timmar och 15 minuter) från den första dosen igångsättningsgel till att sonen tittade ut. Värkarbetet satte igång ordentligt ungefär fem timmar efter igångsättningsstart och vattnet gick ytterligare åtta timmar efter det.

Men alltså. Om inget oväntat händer ska det sätta igång av sig själv den här gången, och på något sätt känns det lite som vi är förstagångsfödande igen. Både jag och maken funderar mycket på hur vi ska veta att det är dags, när vi ska ringa barnvakt och när vi ska åka in. Hur vet man liksom?

Det pratas om sammandragningar, pinvärkar och förvärkar. Om latensfas och jag vete katten. Jag kanske borde läsa på?

Ta reda på kön?

När jag väntade sonen visste vi redan efter första ultraljudet att det var just en son vi väntade. Vi var överens om att vi ville veta, men märkte snart att vi hade tur som hade samma syn på det där. Många blir nästintill provocerade av att man tar reda på sitt väntade barns kön har jag förstått.

Jag har svårt att fatta det där, även om jag så klart respekterar varje enskild väntande förälders beslut. Svårast har jag för argumentet "det är ju den stora överraskningen". Som att det inte är ett tillräckligt mirakel när det kommer ut en frisk liten individ. Som att könet avgör något mer, något viktigt, för föräldrarna.

För på en nivå är det ju helt oviktigt. Oavsett om det är en pojke eller flicka som läggs upp på mitt bröst kommer det ju att ta många år innan jag får grepp om vad det är för individ jag fött.

Samtidigt kan man ju tänka helt tvärtom, att det måste vara viktigt för mig - jag som vill veta - och ju mer jag tänkt på det desto mer har jag fått erkänna att det på ett plan betyder mer än snopp eller snippa för mig. Det handlar om identifikation, om inlärda stereotyper som även inbitna feminister som jag dras med, och jag kan erkänna att jag hoppas på en liten flicka den här gången. Och jag kan inte riktigt ens för mig själv motivera varför. Jag tror att det har att göra med att jag någonstans tror att en flicka skulle bli mer lik mig. Att jag har bättre förståelse för en flickas förutsättningar och ja.. jag vet inte. Blir det en pojke blir jag naturligtvis också glad, och jag kommer att älska honom precis för den han är, men jag tycker att det är viktigt att erkänna de här tankarna för mig själv. Både för att det ger mig en större förståelse för mina känslor och tankar, dels för att jag tror att det är viktigt att erkänna de fördomar man har.

Första gången

Jag har fött barn en gång tidigare, så nej, det är inte första gången. Däremot är det första gången jag bloggar om barn och föräldraskap och det här inlägget är egentligen bara en snabbis för att bli av med prestationsångesten. Jag återkommer!