tisdag 19 april 2011

Och så var det amningen

Det är svårt att blogga om föräldraskap och graviditet utan att komma in på det. Bara de senaste dagarna har jag läst flera bloggare på ämnet, och jag tänker inte ta ställning för någon utan vill tipsa er som eventuellt hittat hit (någon?) om flera intressanta inlägg om flaskmatning ur flera synvinklar:

En annan sida, Sagogrynet och Enligt Ellen

Om flaskmatning, säger ni, men rubriken är "amningen". Jo, men de två går ju ganska hand i hand. Man helammar, delammar eller flaskmatar, och oavsett vad man väljer ska man vara medveten om att man kommer att få synpunkter på det.

Väljer och väljer förresten, det är inte alltid ett val.

För mig var det ett val, i alla fall, eftersom jag hade turen att kunna amma utan större problem när min son fötts. Visst tog det några veckor att få ordning på det, men jag slapp både smärta och andra besvär som kan uppstå (mjölkstockning). Däremot var jag ganska nojig över att ha för lite mjölk, vilket inte hjälptes av BVC:s vikthets. Visst är det bra att veta att barnet ökar i vikt, men nog har vi kommit längre än att tro att alla barn ska gå upp exakt lika mycket i exakt samma takt? Den här gången kommer jag inte att stirra mig blind på några kurvor.

Min BVC-sköterska var snabb med att föreslå ersättning (jag kunde inte pumpa), och visst försökte vi med det (vilka var vi att säga emot liksom, vi var ju nybörjare) men sonen var inte intresserad och trots att vi försökte med flaska då och då var han helt anti. Först när vi slutade amma blev flaskan godkänd, och nu är den något av hans tröst och snutte.

Jag är glad att jag helammade. Det kändes bra och det var smidigt och enkelt. MEN, och det finns ett men som gör mig mer tveksam till hur vi ska göra denna andra gång. Jag upplevde två stora problem. Det ena var att jag kände mig väldigt bunden, begränsad i min person. Jag kunde inte vara ifrån sonen mer än en-två timmar (vi ammade helt fritt och han åt gärna lite och ofta). Det andra var en följd av det första: min son och min man hade svårt att hitta trygghet hos varandra.

Man kan, som Sagogrynet i inlägget ovan, hävda att det är en kort tid i våra liv och att sonens bästa ska gå först. Men jag menar nog att sonens bästa är att ha en trygg relation med båda sina föräldrar från start och att en välmående mamma dessutom är betydligt trevligare än en som känner sig bunden, ofri och konstant trött.

Även när min man, efter ungefär halva föräldraledigheten, tog över huvudansvaret var jag sonens förstaperson. När jag kom hem från jobbet var det bröstet som gällde och pappan fick under lång tid finna sig i att han enbart dög när jag inte var i närheten. Det här fortsatte dessutom långt efter att amningen slutat, och jag tror egentligen att det är mammigheten som varit vårt största problem. Att vilja dela på ansvaret men inte kunna. Egentligen är det fortfarande så här, även om det blir bättre och bättre och min graviditet dessutom har tvingat oss att vara lite tuffa. Jag har måstat vila och sonen har fått lära sig att pappa duger.

Så. Vad får det här mig att dra för slutsatser? Att det är svårt. Först och främst.

Jag vill amma, men kanske gapar jag efter för mycket? Kanske går det inte att dela mellan bröst och flaska (tuttförvirring är ett ord som amningsfrämjare ofta drar upp)? Kanske måste ett spädbarn ha en "förstaperson" och blir det inte mamman så blir det pappan? Kanske kommer jag inte att våga chansa när barnet väl kommer, vi får se. En sak är i alla fall säker, och det är att jag kommer att lita mer på mig själv - och min man så klart - den här gången. Inte göra någonting för att det ska vara så, utan göra det för att vi tror att det är bäst för hela vår familj.

Därmed inte sagt att jag inte vill höra andras åsikter och erfarenheter. Allra helst hade jag velat höra om någon som klarat att dela mellan amning och flaska. Tipsa gärna om sådana bloggar, eller skicka det här inlägget till någon du vet har gjort det! Tack!

8 kommentarer:

  1. Vår plan var att blanda amning och flaskmatning, men att om det inte gick satsa på flaskan. Det visade sig att barnet inte alls ville suga på något bröst, medan flaskan togs emot med glädje. Och jag är så enormt glad för flaskmatningen. Jag är så glad att jag fick vara delaktig i matningen, att jag fick en chans att vara en likvärdig förälder, att jag fick uppleva den där underbara, mysiga stunden med ett nöjt ätande barn som ligger och tittar in i ens ögon.

    Givetvis kan man få bra anknytning till sitt barn utan att vara med och mata, men det är onekligen lättare när inte har ett barn som tillbringar 23 av dygnets timmar med att antingen sova eller amma.

    För *vårt* barn var flaskmatning helt klart det bästa, och inte bara för att hon ratade bröstet. Visst har bröstmjölk ett litet försprång ur ren näringssynpunkt, men det hon vann var så oändligt mycket större än det hon förlorade.

    Hon har inte heller en "förstaperson". Vi är lika mycket trygghet båda två. Helst vill hon att vi ska vara med båda, och är hon rädd eller otrygg så vill hon gärna växla mellan oss. Är bara en förälder med så duger det med vilken som av oss, men bäst är alltså båda.

    SvaraRadera
  2. Vi ville båda två att jag skulle amma, men, man får inte alltid som man vill, jag har haft för lite mjölk så flaskan introducerades och nu delammar vi. Visst duger pappa sålänge han äter eller är mätt och nöjd men så fort tröttheten kommer så är det ändå bara jag och brösten som duger. Visst, alla barn är olika men det är inte säkert att det blir mer "jämställt" bara för att man delammar...

    SvaraRadera
  3. Om en pappa inte klarar av att få till en trygg anknytning till sitt helammande barn så är det pappan det är fel på, inte amningen.

    SvaraRadera
  4. presens: Tack för att du delade med dig!

    Liza: Självklart är det så. Det är som sagt ingen enkel fråga. Men du har inte problem med "tuttförvirring" - alltså att barnet nekar bröstet för att ni också ger flaska? Det är det jag är mest rädd för.

    Lena: Min son och hans pappa har en mycket bra relation, men när hungern satte in blev det panikskrik och ingenting annat dög än att jag kom hem med brösten. Om det uppfattas som att de i övrigt har en dålig relation så har jag uttryckt mig dåligt.

    SvaraRadera
  5. Jag helammade 5,5 månader och delammade tills mitt barn var drygt ett år (och det enda jag hade velat göra annorlunda var att jag hade velat delamma längre), så det enda jag kan bidra med är erfarenheter från ett par av mina kompisar.

    Båda fick av olika anledningar anvisningar av vården att de skulle tilläggsmata med ersättning. Båda ville amma, men har den inställningen du har, att det är bra att pappan också kan mata. (Jag tycker som Sagogrynet, om du undrar.)

    När den första mammans bebis började växa som den skulle så började de helamma igen. Efter ett tag testade de ändå flaskan igen, men då ratade bebisen den. Det gick inte hur de än försökte.

    Den andra mammans bebis hade kort tungband och vården var inte särskilt hjälpsamma i samband med det. Mamman ville amma och stod på sig och till slut fick de det klippt och amningen fungerade mycket bättre. Dock var ju mjölkproduktionen inte så hög pga av allt strul så de fick fortsätta att tilläggsmata. Efter ett tag så vägrade bebisen ta bröstet utan ville bara ha flaska.

    Slutsats: Mina två kompisar lyckades i alla fall inte kombinera amning och flaskmatning.

    I vår familj använde vi nappflaska mycket sporadiskt och vi gav alltid urpumpad bröstmjölk (jag hade inga problem med produktionen och relativt lätt att pumpa), men det fungerade bara om jag inte var i närheten.

    SvaraRadera
  6. Hejsan!
    Nu ligger det ett inlägg om delamning, att kombinera bröst och flaska, i bloggen.
    http://sagogrynet.wordpress.com/2011/04/22/att-delamma-att-kombinera-brost-och-flaska/
    Tack för sparken i rumpan att äntligen bli klar med det inlägget! Jag hoppas att det finns någonting där som kan vara till nytta i dina funderingar. <3

    SvaraRadera
  7. Hej! Jag har en son på ett och ett halvt år som jag fortfarande (del)ammar. Jag har i stort sett delammat från början, dock inte frivilligt. Först tyckte BVC att han hade tappat för mycket vikt och ökade för långsamt (han var bara två veckor då) och rådde mig att komplettera med ersättning. Sedan var den onda cirkeln igång och jag är fortfarande besviken på BVC:s dåliga råd. Med facit i hans skulle jag struntat i dem och sett att min son mådde bra (för det gjorde han) och växte på längden.

    Jag har upplevt det som oerhört jobbigt att delamma. Jag gav mig tusan på att få amningen att fungera men hade svårt att få upp produktionen p.g.a. många mjölkstockningar, stress, ett himla pumpande m.m. Och sonen var tuttförvirrad och visste ibland inte riktigt vilket han ville ha, bröstet valdes när han var för hungrig.

    Det var verkligen stressigt med allt detta pumpande (som aldrig riktigt funkade eftersom sonen var bästa "pumpen"). Pumpade jag inte så gick produktionen ner och jag ville inte riskera det. Till slut valde han bort flaskan. Tuttflrvirringen var ett faktum, men tack och lov till amningens fördel! Då var han fyra månader och tyvärr hade jag vid det laget slitit hårt på brösten med allt pumpande så jag hade dragit på mig någon slags kronisk mjölkstockning vilket försvårade amningen.

    Det funkade i alla fall hjälpligt och efter ett par månaders helamning började jag ge honom gröt och ganska snart annan mat också. Samtidigt kämpade jag vidare med pumpandet och amningen och alla mjölkstockningar och även svamp och annat otyg. Det var en hemskt jobbig period och det är inget jag rekommenderar någon.

    När sonen var tio-elva månader hade mjölstockningarna läkt ut och ett lugn la sig över oss. Först då fungerade amningen komplikationsfritt (han åt givetvis vanlig mat vid det här laget). Men alla krav var borta, jag kunde liksom slappna av. Och det som också hade förändrats var sonen själv, plötsligt sökte han sig till brösten mer än innan, förknippade amning med trygghet på ett helt annat sätt än innan.

    Så lång tid tog det för oss att få till det, bara för några dumma, ogenomtänkta ord från BVC. Nu fortsätter vi båda att njuta av amningen, av tryggheten, av närheten, av de härliga rogivande stunderna och tänker göra det så länge vi båda mår bra av det. Och jag gissar att det kommer att bli länge...!

    Jag ser dock alltid till att amma regelbundet eftersom det är skört med produktionen i och med att jag aldrig fick igång någon riktig mängd från början. Håller jag uppe för länge så sinar mjölken ganska snabbt.

    Vad jag vill säga med detta är alltså att jag inte rekommenderar delamning. Visst har det fungerat och jag är lycklig som fortfarande efter ett och ett halvt år är igång och delammar. Men jag har som sagt slitit ont för det och jag har varit allt annat än fri. Verkligen ALLT ANNAT än fri. För mig var alltid en fungerande helamning sinnebilden för frihet men så blev det tyvärr aldrig den här gången. (Jag har haft helt komplikationsfri amning med min dotter tidigare.)

    Och pappan? Vi båda är av den åsikten att amning inte är det enda som kan ge närhet och det hade inte spelat någon roll om jag hade helammat eller inte; pappan har stor delaktighet i sonens liv och har haft det sedan första början. Och nu - när sonen mer än någonsin vill ligga och snutta - är han samtidigt också som mest pappig.

    Lycka till vad du nu än väljer! Tänk bara på att det KAN bli ett oerhört tufft liv att delamma och barnet kan föredra det ena eller det andra. Jag hade "tur" att mitt barn valde bröstet men kostade också mycket - både före och flera månader efteråt. Min önskan var ju nu hela tiden att få amningen att fungera men jag vet vilken skör tråd det kan hänga på och vilket jobb det är. Man får verkligen ställa sig frågan om det kan vara värt det!

    Med vänliga hälsningar
    Jasmine

    SvaraRadera
  8. Stort tack till er som delat med er av era historier! Lovar att berätta mer hur det går när vår lilla kommit ut!

    SvaraRadera