Hur ska man orka?

Hönsmamma, undrar ni. Ja, det går nog inte att förneka. Min egen mamma oroar sig som få, och hennes far var likadan, så det är inte så konstigt att jag har lätt att se värstascenariot framför mig. Samtidigt inser jag att det inte går att bädda in barnen i bomull. Det vore inte bra för varken dem eller mig, och rent intelektuellt förstår jag att hur många katastrofer man än förutser och förebygger så kan det värsta hända. Det kan komma som sjukdom, olycka eller ondska. Sådant är livet. Min fråga är bara: hur orkar man med oron? Den förlamande som kommer över en när tankarna på hemskheter dyker upp i huvudet. Skräcken för att något ska hända min älskade älskade son är något jag lever med varje dag. Inte hela tiden, så klart, men då och då och kanske lite för ofta för att det ska vara nyttigt. Nu är jag ju gravid och kan skylla på hormoner, men jag är ganska säker på att det är så här det är nu. Oron kommer med kärleken och det är priset vi får betala. Har du några tips på hur jag hanterar den bäst?