Och så var det amningen

Det är svårt att blogga om föräldraskap och graviditet utan att komma in på det. Bara de senaste dagarna har jag läst flera bloggare på ämnet, och jag tänker inte ta ställning för någon utan vill tipsa er som eventuellt hittat hit (någon?) om flera intressanta inlägg om flaskmatning ur flera synvinklar:

En annan sida, Sagogrynet och Enligt Ellen

Om flaskmatning, säger ni, men rubriken är "amningen". Jo, men de två går ju ganska hand i hand. Man helammar, delammar eller flaskmatar, och oavsett vad man väljer ska man vara medveten om att man kommer att få synpunkter på det.

Väljer och väljer förresten, det är inte alltid ett val.

För mig var det ett val, i alla fall, eftersom jag hade turen att kunna amma utan större problem när min son fötts. Visst tog det några veckor att få ordning på det, men jag slapp både smärta och andra besvär som kan uppstå (mjölkstockning). Däremot var jag ganska nojig över att ha för lite mjölk, vilket inte hjälptes av BVC:s vikthets. Visst är det bra att veta att barnet ökar i vikt, men nog har vi kommit längre än att tro att alla barn ska gå upp exakt lika mycket i exakt samma takt? Den här gången kommer jag inte att stirra mig blind på några kurvor.

Min BVC-sköterska var snabb med att föreslå ersättning (jag kunde inte pumpa), och visst försökte vi med det (vilka var vi att säga emot liksom, vi var ju nybörjare) men sonen var inte intresserad och trots att vi försökte med flaska då och då var han helt anti. Först när vi slutade amma blev flaskan godkänd, och nu är den något av hans tröst och snutte.

Jag är glad att jag helammade. Det kändes bra och det var smidigt och enkelt. MEN, och det finns ett men som gör mig mer tveksam till hur vi ska göra denna andra gång. Jag upplevde två stora problem. Det ena var att jag kände mig väldigt bunden, begränsad i min person. Jag kunde inte vara ifrån sonen mer än en-två timmar (vi ammade helt fritt och han åt gärna lite och ofta). Det andra var en följd av det första: min son och min man hade svårt att hitta trygghet hos varandra.

Man kan, som Sagogrynet i inlägget ovan, hävda att det är en kort tid i våra liv och att sonens bästa ska gå först. Men jag menar nog att sonens bästa är att ha en trygg relation med båda sina föräldrar från start och att en välmående mamma dessutom är betydligt trevligare än en som känner sig bunden, ofri och konstant trött.

Även när min man, efter ungefär halva föräldraledigheten, tog över huvudansvaret var jag sonens förstaperson. När jag kom hem från jobbet var det bröstet som gällde och pappan fick under lång tid finna sig i att han enbart dög när jag inte var i närheten. Det här fortsatte dessutom långt efter att amningen slutat, och jag tror egentligen att det är mammigheten som varit vårt största problem. Att vilja dela på ansvaret men inte kunna. Egentligen är det fortfarande så här, även om det blir bättre och bättre och min graviditet dessutom har tvingat oss att vara lite tuffa. Jag har måstat vila och sonen har fått lära sig att pappa duger.

Så. Vad får det här mig att dra för slutsatser? Att det är svårt. Först och främst.

Jag vill amma, men kanske gapar jag efter för mycket? Kanske går det inte att dela mellan bröst och flaska (tuttförvirring är ett ord som amningsfrämjare ofta drar upp)? Kanske måste ett spädbarn ha en "förstaperson" och blir det inte mamman så blir det pappan? Kanske kommer jag inte att våga chansa när barnet väl kommer, vi får se. En sak är i alla fall säker, och det är att jag kommer att lita mer på mig själv - och min man så klart - den här gången. Inte göra någonting för att det ska vara så, utan göra det för att vi tror att det är bäst för hela vår familj.

Därmed inte sagt att jag inte vill höra andras åsikter och erfarenheter. Allra helst hade jag velat höra om någon som klarat att dela mellan amning och flaska. Tipsa gärna om sådana bloggar, eller skicka det här inlägget till någon du vet har gjort det! Tack!